Torsdagen den 4 december hade vi fått en tid för tillväxtultraljud eftersom Sf måttet ökat 4 cm på en vecka, och redan låg högt innan dess. Lite nervösa åkte vi in till SÖS kl 13, oron fanns ju där för att hon skulle vara stor. Det mättes och mättes en lång stund och BM var ganska tystlåten. Frågade lite hur stora vi var när vi föddes och så. Sen knapprade hon in siffrorna i sin dator för att få fram ett svar. Väldigt tyst blev det och hon sa att hon var tvungen att gå iväg och fråga en kollega så att hon hade mätt rätt. Hon kom tillbaka och sa att det ar korrekt mätt och att skruttens beräknade födelsevikt var 5870g plus/minus 500g (!!!!!) Något chockade fick vi gå vidare till läkaren för att prata vidare om detta. Jag visste redan vad hon skulle säga, att skrutten var tvungen att förlösas med kejsarsnitt. Min enda förlossningsrädsla var just kejsarsnitt, och jag hade varit väldigt peppad på att föda vaginalt.

Hon säger, och jag förstår, att det inte är tryggt att förlösa vår jättebebis vaginalt. Sen slutar jag att ta in vad som sägs eftersom jag blir hysteriskt nervös och rädd för det som ska komma. Vi blir direkt skickade up till avdelningen för planerade kejsarsnitt för inskrivning. Där får vi först träffa världens underbaraste barnmorska som tar lite prover och som gång på gång säger att det är helt okej att vara rädd samt att det är bra att jag säger det så att dom vet. Sen träffar vi läkare och narkosläkare, men vad dom sa vet jag inte riktigt för jag var på gränsen till hysterisk. Vi ska i alla fall komma tillbaka fredag morgon kl 7.15.

När fredag morgon kommer är jag hysteriskt nervös, och det börjar inte bra när BM har sönder ett blodkärl i handen när hon försöker sätta in droppkanylen. Stress. Sen blir vi lämnade ensamma på vårt rum, dom vet inte riktigt vilken tid det är dags för oss eftersom det beror på eventuellt antal akutsnitt som måste utföras. Vi tittar på film på datorn och försöker vila. Klockan tio i två är det äntligen dags för oss att gå ner till operation. Återigen känns det som om hjärtat ska hoppa ur bröstet.

Vi kommer in och jag får sätta mej på operationsbritsen för att få ryggbedövningen. Panik. Det gör galet ont och jag gråter vilket försvårar det hela mycket. Han får inte rätt på det och till slut får jag lägga mej ner på sidan istället för att se om det går lättare. Efter vad som känns som tusen försök så lyckas han till slut. Jag gråter hysteriskt samtidigt som han försöker prata med mej om hur det känns och om bedövningen tar. Samtidigt ska det sättas en ny droppkanyl i andra handen eftersom den förra inte funkar så bra. Jag missar att hon säger till att hon ska sticka vilket resulterar i ännu ett förstört blodkärl och mer smärta. Alla försöker lugna mej och jag känner nu att bedövningen tar. Magen tvättas och helt plötsligt säger narkosläkaren att nu har dom redan börjat klockan är 14.19. Okej, det känns konstigt, man känner att dom håller på inne i en men ändå inte. Fruktansvärt läskigt.

En minut senare, 14.20, lyfter dom ut skrutten ur magen och samtidigt skriker hon sitt första skrik. Alla är imponerade och jag hör kommentarer om att dom aldrig sett en sån stor bebis. Dom vill väga direkt! Som tur är så är någon förnuftig nog att påpeka att jag nog vill se min bebis först. Klart jag vill!  Vilken ful bebis tänker jag och fattar inte riktigt att det är hon som bott i min mage. Sambon och Meja får gå upp till BB medan jag måste åka till uppvaket eftersom jag är bedövad. Detta har faktiskt ingen berättat för mej! På uppvaket kommer det läkare och BM en gång i halvtimmen och ska kolla avslag, och kateter och OPsåret. Olika människor hela tiden.Otroligt jobbigt och ganska läskigt. Till uppvaket får pappa o bebis komma först när bebis är över en timme gammal så vi skulle ju snart ses. Trodde jag ja! Efter tre och en halv timme kommer dom ner, och under tiden har jag bara fått lite korta rapporter om läkarbesök och tillmatning, bebis har tydligen väldigt lågt blodsocker. Ingen berättar ordentligt vad som händer. Känner mej väldigt nere när dom väl får komma till mej. Till slut, efter nära fem timmar, får vi komma upp till BB alla tre, vilket var väldigt skönt.

Efter tre dagar med läkare, barnläkare och en del strul (lågt blodsocker, blåsljud på hjärtat, problem med min kateter...) så fick vi äntligen åka hem. Snittet tog 18 min från start till klart! Förresten så var hon 54 cm lång och vägde 5670g. Måttet runt huvudet var 40 cm så det var tur att det blev KS. Vår stora fina tjej!